"Abortera" nyfödda barn!?

Läste en engelsk artikel som argumenterade för att kunna avliva nyfödda babysar....

Men hur i all sin dar kan man tänka så? är första tanken, eller hur?
Nej inte vilka babysar som helst så klart...Inte än....

Argumenteringen går till så här.... och jag formulerar med egna ord....

Om man som blivande förälder skulle veta att barnet kommer att bli missformad eller på något sätt skulle ha en allvarlig skada då har man nu inom vissa tidsgränser rätten att abortera barnet. 
Men..... om man nu inte får kännedom om allvaret förrän babysen är född då är saken som den är, det finns ingen återvändo, man kan ju svårligen döda en nyfödd, eller hur? Nja, det beror på, är svaret då. Varför skulle en ofödd som man missat abortera få leva vidare och åsamka sin mamma stort lidande? Är det inte bättre att ha en rättslig möjlighet att "göra sig av med" babysen som ju bara kommer ställa till kaos i andras liv...? 
Förlåt om ni blev förskräckta av detta nu, men det handlar ju inte om fullt friska babysar utan endast om sådana som är psykiskt sjuka eller deformerade i ansiktet och kroppen. Förresten skulle du vilja ha ett barn som ser ut så här?
Ja, vem känner inte en viss avsky när man ser såna bilder? Och varför ska jag utsättas för att ta hand om små "monster"? Jag vill ju inte det.... Vem kan tvinga mig till det? Det är ju orimligt! Varför ska mitt liv förstöras av sådana livsuppgifter? Frågorna, bara väller fram och visst känner vi förståelse för dem? Så om man nu avser sådana problembarn är det då orimligt att även kunna "abortera" nyfödda?

Håller du med? Visst säger dina känslor "ja, absolut!"? Räcker det med känslor för att ta detta steg? Eller finns det måhända något lurt bakom knuten?
Eller är det bara en fråga för prolife-extremister som vill rasera livskvalitén för folk med sina absurda tankar utan att förstå att man faktiskt bara lever en gång....?

Det här var jättejobbiga tankar och jag erkänner att jag själv upplever dem som riktigt besvärande, men ibland måste man våga ta sådana frågor, våga se att verkligheten inte alltid är så enkel som vi ofta vill göra den till.

Jag är övertygad att ovanstående känsloresonemang lätt kan leda till ett nästa steg och ett nästa steg och ytterligare ett nästa steg. Vi liksom nås genom känslorna, vi blir upprörda, men vi behöver inse att när så är fallet är vi inte riktigt i stånd att fatta riktigt genomtänkta beslut. Det är ett faktum och dessutom något vi lätt känner igen! Vi vet väl alla att när vi är riktigt arga då kan vi bestämma att "aldrig mer si eller så", men att hålla sig därefter funkar inte alltid. Och vem ar aldrig i vredesmod vräkt ur sig ord som man efter ett tag ångrat att man sagt dem? Just det. Det är beviset för att vi funkar så. Därför behöver vi tänka igenom saker och ting utan att blanda korten med en del förvillande känslor.... Vi måste försöka förstå vart detta kommer att leda till om vi inte i ett tidigt skede säger ett klart NEJ! till denna utveckling.

Jag är inte färdig med dessa tankar men känner intuitivt att det är en stor risk att samhället efter först visat känslomässiga reaktioner mot detta ändå kommer acceptera dessa tankar att döda oönskade barn...

Herre förbarma dig över oss!

Om Tina, om ALS och dödshjälp

Jag har idag läst ut Tina Janssons bok "Om det bara var jag" som handlar om en kvinna som lider av ALS.  
Sträckläste den i stort sett. 

Hon berättar stolt på en av de sista sidorna att hon frågat sin läkare vem som har levt längst med den här sjukdomen och hon fick höra att det var hon själv! Många skulle fasa för ett sånt svar men hon blev stolt! Denna livsinställning präglar henne hela boken igenom. 
Det första jag gjorde efter att ha läst ut boken var att kolla om hon fortfarande levde och i skrivande stund lär hon göra det! Så sent som igår bloggade hon nämligen om sitt fortsatta liv!
Boken återger faktiskt hennes blogg och ska kanske kallas för blok satt jag och tänkte.... Kollade upp "blok" och visst, fler hade kommit på samma idé före mig.... Det lär nog komma med i nästa Svenska Akademins Ordlista (SAO).

Ja hittade också en väldigt bra länk där andra redan skrivit en bra sammanfattning om denna beundransvärda kvinnan. 
Skriver också själv några tankar om hennes bok.

Egna reflektioner
Jag har aldrig mött en så utsatt person med så otroligt mycket självdistans, som kan reflektera om precis allt, om livet men också om döden. Det tar tag i en. Förbryllar! Hur kan hon, orkar hon, vad är det som driver henne, är tankar som tränger sig fram. Helt otroligt! Det känns inte alls tungt att läsa boken.
Tina verkar inte förtränga saker men vill leva, vill hoppas och inte ge upp. Förbryllande som sagt. Själv hade jag nog gett upp för länge känns det som. Återkommer om det senare...
När jag kom till sida 217 så skrev jag in sidonumret i min mobiltelefon... Det behöver jag tänka kring, kanske blogga om, så tänkte jag. Det gör jag nu.
Citerar först några rader:

Hjälp?!

Jag såg en man med ALS på SVT:s Agenda.
Han ville ha dödshjälp.
- För nu börjar det bli jobbigt.

Jamen va f--n.
Han kunde prata! (men Tina använder datorn till att "prata".)
Och resa sig ur permobilen och ta sig in på toa själv. (men Tina behöver hjälp med precis ALLT av sina två assistenter!!)

Dödshjälp?!

I den stunden kände jag mig som riddaren i Monty Python-filmen som de hugger av kroppsdel efter kroppsdel på och han är lika stridslysten ändå.

Vadå dödshjälp?

Med respekt för andras åsikter och känslor.

Han verkade bo ensam.
Kan det förklara saken?
Fast han hade barn och barnbarn.

Oh gud, han kanske kan äta rostat bröd!

Vi kan inte börja tillåta dödshjälp för folk som kan äta rostat bröd.
Och dricka öl. 

Det vore en skymf
mot oss som inte kan.

Så här långt Tina.
Vilken livsglädje! Jag hoppas att många som känt sig nere kan ta till sig av hennes livslust! Vill gärna uppmuntra hennes sätt att se på livet. Hon upplever glädje i gemenskapen hemma i hjälpen hon får, i att trots allt få finnas med. Det känns så gott!!

Boken är utgiven hos Cordia, Svenska Kyrkans Förlag.
På grund av detta hoppades jag ärligt sagt att tron skulle uttryckas mera tydligt i boken även om Tina verkar ha en tro, har varit med i Frälsningsarmén osv... det skymtar fram så där ibland, men väääldigt försynt som om det inte skulle vara värt att nämnas, fast det motsatta faktiskt är sant.
Det finns ju inget verkligt hopp om framtiden om vi inte har vårt hopp förankrat i Jesus Messias, Han som gav sitt liv för alla som vill ta emot honom som frälsare, tror på honom i sitt hjärta och bekänner honom vara Herre med sin mun... Rm.10:8,9

Är man så enormt utsatt som Tina då skulle man ju få finna så mycket styrka och glädje i tron att det finns ett sant hopp på livet efter detta, tron som Bibeln förmedlar så klart och tydligt. Denna tro är som livet som tränger sig genom asfalten, även när livet är som värst. Jag tillönskar henne mer av den tydliga uttalade tron som bär, inte bara genom livet, men även in i det eviga livet, utan några som helst förtvinande muskler. Ber för henne....

Hur helig är Jerusalem egentligen för muslimer?

Vinner människan eller samtalet?

Visst är det bra att det diskuteras mycket på nätet om en massa saker. Nätet har gjort att vi nog diskuterar mycket mer om viktiga ämnen än förr. Nu kan man ju sitta hemma i sin ensamhet och ändå prata med hur många som helst, kanske inte alltid så djuplodande samtal men om man så vill så går det bra det också.

Under årens lopp har jag fört en del samtal på nätet om tro, evolution, skapelse och sådana ämnen där samtalet lätt kan hetta till på grund av de olika eller t o m motsatta utgångspunkterna. Alla ivrar på något sätt för sanningen, verkar det som. Det måste man ju ändå betrakta som något positivt! När det gäller att köpa/sälja saker kan det lätt finnas bedrägerier med i spelet, men när det gäller frågor kring tro, evolution och politik är det så långt jag bedömmer knappast så att någon medvetet vill lura sin meningsmotståndare. Man har helt enkelt olika världsbilder utifrån vilka man resonerar. Problemet är att alla diskuterar utifrån sin egen världsbild, en ateistisk sådan eller en teistisk eller vilken den nu kan vara. Det som låter värdefullt i den enes verklighetsuppfattning låter kanske inskränkt i den andres. Att tala om Gud kan vara oerhört viktigt för den ene, men bevis på sunt förnuft för en annan. Då kan det lätt bli skyttegravskrig. Det är lätt att inse att det nog inte leder någonvart i alla fall inte till att motståndaren blir övertygad!

avgörande 
Det finns en viktig orsak till varför det är svårt att övertyga sin meningsmotståndare. Det är ju inte bara en enkel sakfråga som allt hänger på utan det handlar om en total världsbild som då skulle behöva bytas ut. Sådant är mycket omvälvande och det kan vara orsak till stora problem inom nära relationer. Enbart om man verkligen inser att man själv i sitt inre känner sig överbevisad och tror sig klara av en helomvändning i sin världsbild kommer den att kunna genomföras. Mycket viktigare än vi nog tror är attityden som den andre bemöter oss med. Är den raljerande, förlöjligande eller är det en person som verkligen vill möta en på ett vänligt sätt. Den senare attityden gör det så otroligt mycket lättare för den man pratar med att ta till sig det man säger. Det är den kärleksfulla attityden som vinner, inte den som utmärker sig att ha de vassaste argument. Är man alltså ute efter att vinna samtalet då lär du förlora personen du pratat med. Försöker du vinna personen fast det känns att man förlorat samtalet, så kanske du ändå vunnit din samtalspartner på grund av din ödmjukhet. Detta är något många behöver tänka på när de ger sig in i samtal med andra!

Lena Ringqvist - som en tjuv om natten

Den här veckan läste jag Lena Ringqvists självbiografiska berättelse om sin barndom i en frikyrka i Småland. Hon lämnade frikyrkan, hon lämnade tron, skriver hon. 
Har jag i från början känt mig lite tveksam att läsa en sådan avhopparberättelse så har jag faktiskt hunnit tänka om. Det är oerhört intressant och gripande att läsa hennes berättelse om hur hon upplevt sin tillvaro i en frikyrkofamilj i Småland. 
Tror att jag avstår från att ge en slags sammanfattning av boken. Det har andra gjort som du kan läsa här eller t o m köpa! 

Berättelsen urformar sig utifrån en tilltänkt rättssal där hon ställer aposteln Paulus till svars för det som hon varit med om i frikyrkan. Själv intar hon inte bara åklagarrollen utan också rollerna som försvarare, vittnet och domaren och regisserar därmed en inre kamp där hon verkligen inte gör det lätt för sig, för det märks att det är på blodigt allvar ...

Jag vill här framförallt redogöra vad berättelsen gjorde med mig som själv är troende. Visserligen är jag inte uppvuxen i en svensk frikyrka men jag är med i en nu och det känns väldigt gott i det stora hela.... men det är alltid bra att våga se på detta utifrån olika vinklingar och därför blev jag nyfiken att läsa Lenas bok.

Det som tilltalar mig mest i berättelsen är att Lena är så genomärlig. Det gillar jag stort! Ärlighet/uppriktighet är ju den viktigtigaste förutsättning för att vi som människor ska kunna samtala på riktigt och kunna möta varandra förbehållslöst. 

Bokens titel syftar på en film som gick i mitten på sjuttiotalet som hette just "som en tjuv om natten". I boken berättar hon lite om filmen och jag kände direkt igen den (såg den i Holland vid den tiden). Hon berättar då att en kompis till henne blev förlamad av skräck efter att ha sett filmen och att hon blev troende, fast bara mycket kort tid och det berodde tydligen på känslan som manats fram efter att ha sett filmen och reaktionen hos ungdomsledarna efter filmen, för snart hade hon lämnat tron igen. Lena förknippar filmen framförallt med mycket rädsla och ångest. Hur ska det gå för mina ofrälsta vänner och varför ... Frågorna känner man igen så klart även om jag själv kanske inte befann mig i samma sits tankemässigt som hon. Tydligen har mycket frikyrkoförkunnelse kring Jesu återkomst varit präglat av ångestframkallande tankar. Så klart ville man varna för det som skulle komma och Bibeln vittnar om men att vinna människor för Jesus på grund av ett så negativt budskap känner jag mig tveksam inför. Paulus ger ett annat exempel även om även han hänvisar till domen (Apg.17) men ändå inte på samma känslomässiga sätt. Den sortens förkunnelse har säkert bidragit starkt till att även många troende förkastat tankarna kring ett uppryckande hur man nu än ska tolka det.  Hur som helst skrev Paulus det för att trösta troende(!) inte för att skrämma icketroende! Och aldrig ska ångest vara orsaken att man börjar tro, anser jag och det gäller då i allra högsta grad barn. Tror inte ens att det blir på riktigt då! Kärleken har inget med rädsla eller ångest att göra helt enkelt! Hur som helst känns det mycket sorgligt att det gick som det gick... 

Hennes upplevelser och tankar kring tungotal och Uf Ekmans favoritord "chakabahaja" i det sammanhanget och hur andra mer och mer tog över det ordet kändes på något sätt lite skrattretande och avslöjande. Undrar vad Ekman själv skulle säga om det. Även om jag tror på själva fenomenet "tungotal" är det samtidigt ett område där det väldigt lätt kan förekomma fusk. Svårt alltså : (

Lena beskriver hur hon lärde sig tänka kring sexualitet i frikyrkan som ung och redovisar detta på ett ärligt sätt, tyckte jag när jag läste det. För egen del verkade hon inte vara så väldigt positiv om den lössläppta sexualiteten om man läser mellan raderna.... och det kändes som om hon innerst inne ändå erkände värdet i det hon hade lärt sig om sexualitet som barn. Men när även de som står henne närmast visar att de själva har svårt att vara är ett bra exempel på det området, då är det lätt att ge upp en sådan moral... 

Lenas pappa skildras inte direkt som en inkännande pappa som hade förståelse för hennes problem; dock förändras detta med tiden på grund av alla svårigheter som han råkar ut för även om de till viss del möjligtvis kan uppfattas som självförvållade. Ärligt sagt känner jag en viss sympati för honom och det som han gått igenom som människa: att vilja hålla fast det man tror på men ändå ha svårt att hantera i olika situationer; är inte det djupt mänskligt? Livet är faktiskt inte enkelt, även om man är kristen ....

I slutet av Lenas berättelse fick jag en känsla som om hon ändå skulle göra en helomvändning till tron ändå. Det kan vara så att man fått sympati för henne och helt enkelt skulle önska det. Svårt att säga! Det bara kändes så när jag läste det. Lena hade nog behövt stöd av mogna kristna som skulle tåla ifrågasättande men ändå på ett visligt sätt kunde hantera hennes tankar och frågor. Det gör mig ont att de tydligen fattades...

Något som också kändes ärligt - betydligt ärligare än de flesta ateister annars brukar vara som jag träffat och diskuterat med - var insikten att just på kristna konferenser förekommer inget bråk, polisen behöver heller inte utreda några brott. Trots all hennes kritik mot den kristna tron erkänner hon alltså värdet av att leva som kristen fast hon inte själv känner sig ha någon grund för det längre! Det var starkt! Det gällde även beskrivningen av att hon återigen gick på frikyrkomöten till sist söndag efter söndag och samtalet hon förde med evangelisten kring det. Hennes sanningsnit går det verkligen inte att tvivla på. 

De sista sidorna där hon gör sig av med samvetsormen som hon känner kring halsen upplevde jag dock som lite konstlade, med all respekt, vill jag dock tillägga. Till sist intar hon nämligen också Paulus roll och gör honom till någon som blir luddig, ja så luddig att hon tycker sig kunna känna sig frälst genom att tro på tillvaron och låta den kristna tron vara för vad den är. Naturligtvis hade jag kunnat vara trevlig här och inte nämna detta, men då skulle jag i så fall inte stå i Sanningens tjänst. Jesus är Sanningen, Vägen och Livet. Den som har Sonen (Jesus) har Livet, den som inte har sonen har heller inte livet. Det måste också bli sagt, även om kanske inte alla gillar det...

Det ska dock inte få vara sista ordet. Det kan ju låta hårt fast det på djupet inte är det. Det ger först och främst tydlighet.

Personligen uppfattar jag Lenas uppgörelse sist i boken som något i linje med det Petrus gjorde när han trängdes och förnekade Jesus och gjorde tydligt och klart att han inte kände den mannen... men titta på Jesus reaktion: han vänder sig om och ser på Petrus. Jag hoppas att även Lena eller vem som helst som befinner sig i en likadan situation ska våga se i dessa kärleksfulla ögon...

Vilken Jesus kan tros vara den sanna?

Jag har ingen tatuering och planerar heller inte att skaffa någon. Men jag möter många unga kristna som har hakat på tatueringstrenden och när jag träffar en ung man med orden "Jesus dog för mig" inristade på ryggen kritiserar jag inte hans smak.

Vad man än tänker om tatueringar kan man inte ignorera det som står i Uppenbarelsebokens nittonde kapitel där Johannes i vers 16 skriver om Jesus att han har ett av sina namn inskrivet på låret: "Konungarnas konung och herrarnas herre."

Johannes skildring är allegorisk och detta syftar sannolikt inte på en tatuering. Men budskapet är tydligt: Jesus är herre.

I vår tid väljer folk vad de vill tro om Jesus utan att acceptera hans fulla identitet. De utformar en gud efter egen smak och klistrar Jesusetiketten på honom. Här är några exempel på falska Jesusversioner:

1. Rolex-Jesus, som lovar hälsa, välstånd och lyxbilar. Men de som tjänar mest på honom är framgångspredikanterna som kräver tionde.

2. Jultomte-Jesus, som finns långt borta och sällan kommer på besök. Hans kärlek är beroende på hur du uppför dig. Om du inte har varit alltför stygg får du vad du önskade.

3. Harfots-Jesus, som fungerar som en amulett. Man behöver inte känna honom personligen men om man går i kyrkan några gånger om året eller har en bild av honom på väggen så klarar man sig när hemska saker händer andra.

4. Oprah Winfrey-Jesus, som är mjuk och gullig och anpassar sig till vars och ens andliga önskemål. Han fungerar som en andlig bartender som blandar en cocktail av buddhism, hinduism och hedonism. Han ber dig äta, dricka och vara glad eftersom alla religioner leder till himlen.

5. Den kämpande fundamentalist-Jesus, som alltid är arg, särskilt på homosexuella och förvärvsarbetande kvinnor. Han är ständigt beredd att låta en jordbävning ödelägga USA och gillar egentligen inte andra länder heller.

6. Liberale Jesus, som liknar nummer fyra men som är mer respektabel. Det är OK att formulera om Bibeln så länge du har kavajen på i kyrkan och alltid sjunger vers ett, två och fyra av varje psalm.

7. Rockstjärne-Jesus, som struntar i vilket liv du lever under veckan eller vem du går till sänts med men som vill att du är häftig i kyrkan. Musiken ska vara hög och predikan full av videoklipp. Ord som synd och helighet är förbjudna. Sådant är inte coolt.

8. Republikanska Jesus, som visade sig med George Washington och Ronald Reagan. Han är beredd att släppa på reglerna och låta konservativa politiker och publikaner komma till himlen, om de lovar låga skatter och fri tillgång till vapen.

9. Demokratiske Jesus, som rider på en åsna och fördelar välstånd, hälsovård och stimulanspengar till alla som är trötta och tyngda av bördor. Det går bra att tala om Gud i anföranden så länge inte ordet synd nämns eller någon intressegrupp utmanas.

Det finns fler falska versioner av Jesus. Men vad vi behöver göra är att lära känna, hylla och proklamera den verkliga Jesus, han som dog för oss, kungars kung och herrars herre. Låt oss berätta om honom för alla så att de inte behöver bli överraskade när jordelivet är slut.

Ovanstående artikel har skrivats av J Lee Grady. Den var så bra att jag publicerar den även här. Tidigare publicerat i Dagen som gästkrönika

Tveksam satsning av Rick Warren

För två veckor sedan rapporterade tidningen Dagen om att den välkände pastorn Rick Warren ska göra sig av med 40 kilo framöver med hjälp av ett bantningsprogram som han själv startat upp tillsammans med ett antal experter utifrån. Bantningsprogrammet har namnet "Daniel plan" och han hoppas att många ska bli inspirerade att göra som han. 

Det är så klart bra att denna pastor bestämt sig för att gå ner i vikt. Behöver man går ner hela 40 kilo i vikt så får man dock säga att det verkligen är på tiden att han gör det. Att vara så pass överviktig säger ju ändå något om livsstilen han haft hittils som inte direkt kan betraktas som ett gott vittnesbörd om hur en Jesu efterföljare ska leva. Men vi får väl i alla fall vara glad över att han bestämt sig för att ändra sig. Jag kanske också har vita fläckar som jag ännu inte fått upp ögonen inför.... Vem vet? 

Bantningsprogrammet har fått sitt namn efter den gammaltestamentliga profeten Daniel som hade blivit bortförd från Israel till Babylon. Daniel berättar i sin bok om hur han och hans tre vänner tillsammans med en hel del andra bortförda män skulle tjänstgöra vid det kungliga hovet och av den anledning skulle få kunglig mat att äta. Inte helt fel, kan man ju tycka.... men Daniel föredrog att äta enkel grönsaksmat i stället för kunglig mat och att få dricka vatten i stället för vin. Det ansågs tveksamt av den som hade ansvar för deras hälsa men efter en bestämd prövotid framgick att Daniel och hans tre vänner mådde bättre och såg ut bättre än de andra unga männen och dessutom visade sig vara väldigt förståndiga och visa i precis allt... Daniel planen verkar det alltså inte vara något fel på. 
Som bekant drabbas ju USA-befolkningen hårt av fetma som förorsaker en mängd följdproblem, så om bara tillräckligt många följer Rick Warren i sitt bantningsprogramm så kan det till och med ha positiva följder utifrån ett national ekonomiskt perspektiv. Obama lär i så fall bli glad! :) Bra så här långt! 

Det som är förvånande är vilka experter Rick Warren hyrt in till att leda 52-veckorskursen för att minska stress och börja leva mera hälsosamt: Dr Mehmet Oz, Daniel Amen och dr Mark Hyman.

Dr Mehmet Oz är professor i hjärtkirurgi vid Columbia University men starkt influerad av Emmanuel Swedenborg som förnekar försoningen och treenigheten och tror att alla religioner leder till Gud. Av Zenguru D.T. Susuki kallas Dr Oz till och med "the Buddha of the North"!!!

Dr Daniel Amen undervisar om tantrisk sex, ett hinduistiskt-mystiskt sätt att se på sex samt meditation baserad på österländska religioner. Dr Mark Hyman lär ut meditation utifrån buddhistiska principer. Se här.

Jag betraktar det som verkligen bekymmersamt att Rick Warren här ger en tydlig signal att det tydligen är okay med denna tankebakgrund för att kunna leda en kurs som säkert kommer att influera många människor i sitt sätt att tänka som inte gör att bibliska tankar och värderingar blands ihop med österländska tankar. 
Det är möjligt att han utifrån ett modernt sätt att se på evangelisation vill locka  folk till det här programmet för att inspirera dem att som nästa steg gå med i hans kyrka. Jag anar faktiskt det. Risken är dock betydligt större att befintliga troende i Saddelback Church där Warren är pastor börjar tro att hinduistiskt-panteistiskt tänkande är i princip samma sak som kristet tänkande. 

Jesus säger inte utan orsak till församlingen i Upp 3 : 11 "Jag kommer snart. Håll fast det du har, så att ingen tar din krona." Men hur ska sanningens ord kunna hållas fast om den mer och mer blandas med världens ord? 

Ledsen att det INTE "blev" abort?

Sista tiden har det blivit fler inlägg i den allmänna debatten om abort, känns det som, även om jag inte har några siffror att komma med. Jag tycker att det är bra om abortfrågan kommer upp på tapeten oftare speciellt när det sker utifrån olika synvinklar. Abortfrågan går inte att förenklas till nästan enbart en fråga om jämställdhet. Det finns många fler viktiga aspekter.

Draghjälp från bloggvärlden
För bara några  år sedan kändes det som att medierna  inte var särskilt villiga att ta upp detta ämne, förmodligen av rädsla att få tummen ner av alla abortförespråkare och det vill man ju helst inte råka ut för, för att inte tala om arbetsgivaren som helst ser att så många som möjligt gillar deras tidningsartiklar. Klirret i kassan är ju det som styr som väl knappast någon kan undgå. Nu har dock plötsligt bloggvärlden visat sig skapa konkurrens som medierna kanske inte räknat med innan men som man ändå måste förhålla sig till. Just i bloggvärlden har det blivit fler och fler röster om abort. Märkligt, fast glädjande gäller det inte bara de "jobbiga" typer som ställer sig frågande när det gäller rådande praxis utan det har tydligen blivit även allt fler som satt ord på en inre smärta som följd av en tidigare genomförd abort. Fanns det inget eller knappast något gehör för detta tidigare så har man nu möjligheten att lätta sitt hjärta genom att skriva en egen blogg. En berättelse som ligger i realitysfären kan dessutom räkna med att dra till sig många läsare. Jag tror att det är viktigt att alla oavsett om man nu förespråkar eller motsätter sig abort, visar fulla bredden på sina argument. Att få uttala sig mår man bra av, är jag övertygad om och utgör dessutom en demokratisk rättighet som man ska ta vara på så länge möjlighet ges.

Glädje att abort inte genomfördes
Nyligen läste jag om Stor-Britaniens yngsta föräldrar på bara 14 år. Det som slog mig var att far- och mor-föräldrarna från början inte tyckte det var en bra idé att flickan skulle fullfölja graviditeten och att abort hade varit ett bättre val. Det visar sig nu att de i efterskott blivit mycket glada över att ha fått ett barnbarn.  Första tanken att oavsiktligt ha blivit med barn kan kännas besvärande. Det kan ju kasta omkull en del planer man hade, men allt eftersom tiden går och fostret växer, vänjer man sig oftast vid tanken och brukar den ändra sig till det positiva. När väl barnet gjort entré på livsscenen tar glädjen vanligen över på riktigt. Tror att det är så för far- och morföräldrar med. Man behöver helt enkelt tid att vänja sig vid tanken på en ny världsinvånare... Tänk vad de gått miste om annars. Det är numera många som inte alls eller inte förrän väldigt sent i livet får se några barnbarn.

Ledsen att det inte blev abort?
Sen slog mig ytterligare en tanke som nu fått pryda detta inlägg och som plötsligt kom in i tankarna. Om det nu tydligen är så att man oväntat kan bli glad för den nya medborgare när den väl fått göra entre i livet, skulle det då också kunna vara så att det är precis tvärtom? Kan det alltså finnas både föräldrar och far- eller morföräldrar som ångrat att det inte blev abort i stället?
Det skulle vara intressant att veta om detta förekommer och om så är fallet, i vilken utsträckning. Min förväntan är att detta inte förekommer speciellt ofta. Man måste därför bedöma två sorters risker. Den ena risken är att man accepterar situationen och föder barnet men sedan ångrar att man inte gjort abort. Den andra risken är att  man väljer abort och sedan kanske måste leva med den där gnagande ångerkänslan som många kvinnor vittnat om uppstått senare i livet.
Meningsmotståndare kanske vill påpeka att detta sätt att tänka inte skulle främja jämställtheten, men frågan är om glädjen att få föda och ta hand om ett barn inte mycket mer ligger i själva vår natur, mer än att livet kanske i första hand kan bli lite enklare men med risken att ångerkänslan senare i livet förföljer en.

En rolig bok om fornkyrkan

Allt som oftast upplevs böcker om den tidiga kyrkan som rätt tråkiga och svåra att ta sig igenom. Så är det dock inte med boken som jag läste nu i helgen "Allt du skulle vilja veta om fornkyrkan men inte vågat fråga om" av Josephine Laffin. 
Bokens upplägg är väldigt humoristiskt. femton kapitel följer en grupp människor som går en kurs i kyrkohistoria. De har alla helt olika bakgrunder och reagerar också väldigt olika kring det som tas upp i de femton kapitlen. Jag anar att de flesta som läser den här boken känner igen sig mer eller mindre i de olika deltagana i kursen även om det är helt klart att alla är ganska stereotypiska i sitt sätt att resonera, men jag tror att Laffin har kunnat återge dessa reaktioner på ett ytterst värdefullt sätt. 
I boken diskuteras flitigt kring vad de första kristna syslade med och hur hedningarna reagerade, om statsmaktens reaktion, den hellenistiska kulturen, om renlärighet kontra kätteri, kvinnornas roll, om Jesus va Gud eller bara gudomlig, kristna attityder kring krig och våld, om munkväsendets framväxt och Augustinus bekännelser. Ska man läsa något om den tidigaste kyrkohistorien då kan den här boken varmt rekommenderas! 
Boken är tyvärr slutsåld..

abort ja eller nej, du som inte känner mig, bestämmer ....

Aftonbladet och Dagen skriver om ett par som är tveksam om de vill behålla sitt ofödda barn och de har bestämt att lyssna på vad majoriteten säger....
Det här känns alltså så fel som det bara kan vara! Tror inte att det har med ett PR-trix att göra för någon pro- eller antiabortrörelse, i så fall snarare ett narcistiskt sätt att som bloggare få extremt mycket uppmärksamhet.
Kan de någonsin ha funderat över det faktum att de själva faktiskt fick leva? Att inte de själva blev aborterade? Det kan vara nyttigt att tugga lite på den tanken...
Och om de nu gör som de skriver då lär de behålla barnet, men vad kommer det att betyda för barnet att senare få veta att föräldrar låtit bloggläsarna bestämma över ens vara eller ickevara? Förmodligen att det inte känner sig särskilt välkommen! Och vad kommer det att betyda för barnets självbild senare i livet? Är inte det här riktigt absurt och dekadent? Nästa gång kanske någon kommer på idén att begå självmord men låter sina läsare bestämma om han ska göra det... Håller vi inte på att tappa sinnet för verkligheten på det här viset? Hur känner du? Här läser du mer....

Myndigheterna vägrar registrera människorättsadvokat som saknad person

På MXps väldokumenterade blogg om orättvisa, kristenförföljelse och en del annat fanns en artikel som jag gärna hänvisar till. Den handlar om människorättsadvokaten Gao Zhisheng som har varit försvunnen sedan längre tid men som Kinas myndigheter INTE VILL registrera som försvunnen .... Marknadsvärde går ju före människovärde? Läs gärna mer om honom.

Min reflektion är att vi först och främst behöver be för Gao Zhisheng och för Kina som nation som lider under svår orättvisa av sina myndigheter. Bön är oerhört betydelsefull. Genom tron får vi hålla fast vid det!! Sen kan vi faktiskt påverka också genom att låta bli att köpa produkter från Kina. Överväg att låta sådana nyheter påverka dina inköp! Jag vet, det är verkligen inte lätt! Men när alla bara fortsätter tänka på sina egna konsumtionsbehov och egen ekonomi kan Kinas myndigheter göra precis som de vill! Eller har det kanske gått redan alledeles för långt och har vi redan blivit så beroende (förslavade) av alla prylar som tillverkas i Kina att vi knappast längre kan påverka på det sättet? Det betyder att Kina i ett senare skede till och med kan påverka vad du säger/tycker här i Sverige när hela vårt liv blir beroende av Kinas produkter och Kina kan ställa krav på Sverige för att överhuvudtagit leverera produkter! Det är fortfarande bara en tanke .... men snart kan det vara för sent!

Är Tikva något farligt?

Några personer har de senaste månaderna frågat mig hur jag ser på Tikva.

I detta inlägg vill jag bemöta denna fråga och gör detta genom att reagera på vissa textavsnitt i det mycket väl dokumenterade hemsidainlägget av Lennarts sida Bibelfokus.

allmänt

Först och främst vill jag ge uttryck för att jag är glad att människor vill tänka och reflektera själv kring saker och ting som händer inom kristenheten. Jag tycker att fler borde reflektera. Viktigast för troende är dock att vilja vara beroende av Gud i sitt reflekterande och be om rätt svar medan man försöker få insikt genom att studera Bibeln, Guds Ord. Detta betyder dock inte att vi på alla punkter alltid kommer fram till samma slutsats. Livet är alldeles för komplicerat för att kunna bedöma en sak som enbart rätt eller fel. Det finns mer än bara svart och vitt. Det kan kännas jobbigt, men verkligheten ter sig så. Återigen, man behöver lära sig att dagligen vara beroende av Guds Ande och Guds Ord för att inte hamna i något dike. Det behövs dessutom ödmjukhet att kunna ändra sig när man kanske läst andra troendes tankar och inser att man kanske missat viktiga tankar. Vi läser samma Bibel som undervisar oss om Sanningen men vi får aldrig gå så långt att vi pressar andra till att acceptera just vår bibeltolkning. Ingen av oss har patent på rätt bibeltolkning. Låt oss hellre vara ödmjuka och lyssna på varandra och be till Gud över de sakerna vi anser att de ger oss bekymmer.

Jag tänker nu ge en del kommentarer till de punkterna som finns med i Lennarts inlägg. Jag vill tillägga att jag själv är med i Kungsportskyrkan. Det betyder dock inte att jag av den anledning per automatik godtar allt som händer där, samtidigt som jag kanske har lättare att bedöma verkligheten i det här fallet. Men det får så klart andra bedöma. Gör det och reagera gärna (med sakliga skäl)!

3 Vad är Tikva?

Lennart: Man kan säga att Tikva ibland marknadsförs som ett ”kristet” alternativ till både yoga, avslappningsövningar, qigong och meditation, för det är vad Mimmi Edin själv säger till lyssnarna på Vineyard-konferensen 2009. Hon talar mot dessa andra träningsformer, men har själv liksom uppfunnit samma sak och bara satt in det i ett kristet sammanhang.

Min kommentar: Här behöver vi tänka klart. Är det så att därför att en tanke eller ett sätt att göra ingår i något som vi troende betraktar har fel källa att det därför måste vara fel i sig? Det anser inte jag. I 1 Kor 8 framgår att troende utan vidare kan få äta offerkött som har ägnats åt avgudar. Det är inte köttet som det blir fel på utan det handlar om ens samvete alt. hjärtats sinnelag.

Jag tar för givet att allt som kroppsligt händer under ett Tikvapass är något som är bra för kroppen. Det farliga kan komma in när man öppnar sig för tankar som inte är bra. Här är det lätt att man tänker lite väl svart-vitt som jag anser att Lennart gör och då kommer man lätt i en krampaktig negativ spiral. Naturligtvis är evangeliförkunnelse något som kan hjälpa en människa på riktigt. Men vårt vittnesbörd sträcker sig mycket längre än just det vi säger. Oftast lyssnar folk mer på vad vi gör än vad vi säger.

Några enkla exempel kan förtydliga hur jag tänker. En kristen lärare ”säger” antagligen en hel del bra saker till eleverna skulle jag tro. Det handlar om tankar som förmedlar respekt, uppriktigt intresse, om det som är sant och värt att tänka (Fil.4:8). Men förkunnar han evangeliet? Nja... det är väl inte så där svart-vitt där heller skulle jag tro.... Kristna är kallade att vittna om sin tro men läget lämpar sig inte alltid att göra det med ord!

Är det då fel med att försöka få kontaktytor med människor för att skapa relationer som man annars inte kommer i kontakt med. Eller tror Lennart att det bara gäller att ta flyget till Arabien, ställa sig på en pall och förkunna evangeliet. Nej så klart tror han inte det. Det behöver plöjas ordentligt innan man kan så. Dessutom behöver andligt arbete förberedas genom förbön. Jag anser att Tikva är ett bra sätt att få kontakt med människor för att göra det som är gott för alla människor som kommer dit på alla möjliga sätt. Och så ber man att Guds Ande leda ska leda instruktörerna och välsigna människor så att de blir mottagliga för evangeliet och själva vill berätta saker eller vill veta mer om verksamhetens bakgrund.

Lennart skriver : Men Tikva blir inte en kristen metod bara för att man säger att den står på kristen grund eller för att den utförs i en lokal som ägs av en församling etc. Dessutom är det ju faktiskt så, att metoder i sig, inte är Guds väg för oss. Metoder är vanligen frukt från Kunskapens träd; försök till att springa före Gud utan Gud. Är teknikerna i Tikva dessutom hämtade från Öst blir Tikva ännu mindre "kristet".

Min kommentar: Det där med metoder från kunskapens träd kan jag egentligen nog bara hålla med om. Det är dock inte det det handlar om. Ytterst gäller det att man som kristen instruktör ledd av Guds Ande lever ut Guds kärlek till de människor man möter. Man behandlar dem med respekt, man tar tid att lyssna på dem; det skapas en atmosfär där Guds kärlek genom ord från Ordspråksboken eller andra ord från Bibeln kan göra sin verkan. Inte kan väl detta vara fel?

Tänk dej följande: du åker buss genom stan och i bussen spelas mjuk musik medan en röst talar ut fraser från Ordspråksboken. Är du troende så blir du nog glad överraskad och berättar om detta för andra. Du är speciellt tacksam till Gud antar jag. Du ber säkert att människor ska bli berörda av dessa ord och ska finna Jesus som frälsare.... men nu händer precis detta under ett Tikva-pass och nu har detta helt plötsligt blivit jättefarligt? Tänk och överväg själv!

Lennart skriver: Till Tikvan finns specialskriven ”Tikva-musik” som är mycket soft och repetitiv. Musiken som spelas och det som sägs under ett Tikva-pass är mycket likt sådant jag hört på avslappningsskivor. Tikva-musiken sägs "befria människor", vilket ju är osanning. Bibeln säger att "Sanningen skall göra er fria", dvs Jesus.

Min kommentar: kollade Kungsportens hemsida om Tikva men det att musiken skulle befria kunde jag inte hitta. Det hade annars varit lite tveksamt att uttrycka sig så, kan jag hålla med om. Att man använder musik som har komponerats i egen regi är så långt jag förstått saken rätt för att slippa behöva betala STIM-avgift. Tänk i det här sammanhanget också på David som spelade på en harpa för att Saul skulle bli lugn. Bra och lugn musik hjälper helt enkelt att slappna av. Vi ska inte demonisera vanliga företeelser. Det är inte Guds väg!

4. Tikva erbjuds på konferenser

Redan tidigare i detta inlägg har jag förklarat att jag anser att Lennart tänker för mycket svart-vitt. Utifrån mitt sätt att se på saken ska man inte betrakta som något farligt och därför kan jag förstå att konferensernas ledning vill erbjuda något sådant till konferenspubliken, likväl som de accepterar att det finns ett Café på området och en godisbutik.

Med dessa kommentarer hoppas jag att ha reagerat tillräckligt för att göra klart att man kan reagera ängsligt i många situationer i onödan. Gud vill inte att vi ska leva i fruktan för en massa saker runt omkring oss. Vi ska hålla oss nära Gud och ständigt tala om för honom det som väcker frågor i oss. Han leder oss där vi går bedjande fram.

Vi ska som troende inte ana demoner och faror bakom varje träd. Då ger vi dem för mycket uppmärksamhet! Låt oss helt enkelt enligt Paulus ord pröva allt och behålla det som är gott och inte förstöra det som Gud kan använda för att människor i praktiken lär känna Frälsaren efter att ha kommit i kontakt med kristna på Kungsporten.

"Ingen är odödlig" - Simone de Beauvoir

Redan som tonåring läste jag boken "Ingen är odödlig" av Simone de Beauvoir. Jag minns att jag redan då tyckte att boken var väldigt fascinerande. Efter många år har jag nu återigen läst boken.

I bokens ramberättelse möter vi en ung kvinna som är otillfredställd med sitt liv. Snart möter hon en man (Fosca) som uppför sig på ett mycket speciellt sätt. Hon tycker dock att mannen verkar spännande och börjar umgås med honom. Efter en tid avslöjar mannen sin hemlighet för henne när han börjar berätta om sitt livsöde. Det visar sig att Fosca föddes på tolvhundratalet i den norditalienska fiktiva staden Carmona. Han är stadens makthavare. Flera makthavare före honom har stupats eller mördats och han känner att livstiden inte riktigt räcker till för att kunna uträtta det han vill uträtta med sitt liv. Under en period då staden belägras av fiender kommer han över ett odödlighetselixir som han avrådas att dricka men han gör det ändå. Hans fru och barn åldras och dör men inte han. Han strider för sin stad, bygger upp den, men känner allt oftare hur meningslöst det är med allt han företar. En tanke som gång på gång återkommer i boken lyder: "Nyttar till vad? För vem?"

När han senare på nytt får en son gör han allt för att hans son ska ha det så bra som möjligt. Mot sin pappas vilja väljer han dock att strida, satsar sitt liv och dör. Fosca känner hur han helt hamnat utanför det vanliga livet. Han känner sig om en död och mycket ensam. Boken skildrar olika tidsepoker där Fosca är med. I en av dem blir en kvinna kär i honom. Fosca berättar dock inte om sin hemlighet. När kvinnan efter ett antal år ändå upptäcker hans hemlighet förändras hennes attityd mot honom fullständigt. Tankarna från båda håll utgör mycket fängslande läsning.

Boken är skriven utifrån ett existentialistiskt sätt att se på livet och ju längre jag läser desto mer blir jag beklämd av Foscas självvalda öde: fast han lever är han ändå död.... Allt arbete som utförs blir tillintetgjort och allting får likgiltighetens färg. Simones filosofi är att alla enbart kan och ska handla i enlighet med sitt eget samvete utan att bekymra sig om konsekvenserna. Hon redogör dock inte samvetets härkomst eller status. Fråga inte, det finns ändå inga svar ....

Boken påminner på ett eller annat sätt om den lilla boken Predikaren som finns med i Bibeln där kung Salomo som kallas för den visaste människan som någonsin levt på jorden gör en del upptäckter om livet som ger honom övertygelsen att allting är fåfängt. Allt vad människan företar förlorar förr eller senare sitt värde och leder ingenvart... även om han kommer fram tilI en annan slutsats i bokens slut.
När Fosca har berättat färdigt, finns inget kvar att säga och Fosca lämnar den unga kvinnan åt sitt öde, utan hopp, utan verklig framtid. Bokens sista mening slutar inte ologiskt med ett skrik...
Simone de Beauvoir hade någon sorts särbo-relation med Jean-Paul Sartre där båda krävde maximal frihet; de gifte sig därför aldrig. Hans död år 1980 kändes oerhört tung för henne. Sex år senare dog hon själv i lunginflammation, kroppsligt helt slut och förstörd på grund av ett alkohol och amfetaminmissbruk.
När jag tänker på samhället kan jag inte komma ifrån att det existentialistiska tankegodset har spritt sig även om skepnaden kan ha bytt form. Jag anar att det döljer sig bakom människans rastlösa arbets och köpnarkomanin, där hon verkar vara ute efter ständigt nya upplevelser, på jakt efter lycka som visar sig ha mycket gemensamt med skuggan och där de innersta frågor om livets mening aldrig får något svar.... Så djupt tragiskt!

Tveksam om evolutionsteorin är sann? Du är inte ensam...

Ibland får man ju tanken att man tillhör de ytterst få okunniga som inte anser se kunna tro att universum och livet kom till genom evolution. Inte sällan i det närmaste idiotförklaras man om man avfärdar evolutionstankarna, men i kväll hamnade jag på en webbsida där det finns en lång lista med namn på akademiker som befinner sig runtom i världen och som tillsammans uttryckt sig så här:

A SCIENTIFIC DISSENT FROM DARWINISM

“We are skeptical of claims for the ability of random mutation and natural selection to account for the complexity of life. Careful examination of the evidence for Darwinian theory should be encouraged.”

Du som också är skeptisk när det gäller evolutionsteorin, du är inte ensam i din uppfattning, sträck på dig och ge inte upp. Det finns många fler än du tror som är tveksamma, men som du vet är det ju inte "comm il faut" att säga så, "politiskt korrekt" eller hur man nu vill uttrycka det ....

Du som tror på evolutionsteorin och håller den för bevisad, fundera en gång till om du inte blivit lurad du också... Det är så lätt att anamma det de flesta säger och tycker men kanske ändå inte är sant... Eller föredrar du hellre att i slutändan komma med den dåliga ursäkten "wir haben es nicht gewusst"... Du trodde ju för alla sa ju så....

På vilken sida du än står : lycka till!

Vart är SK på väg? Några tankar

Det är snart ett år sedan som Reinfeldt uttryckte sin tro att kyrkklockorna skulle ringa också för homosexuella par. Vi vet hur det gick! Läste i Dagen att en ny kvinnlig biskop snart kommer att bli installerad, dessutom en riktig ärlig kvinna som lever ut sin homosexualitet med sin partner mitt i vardagen. Det kräver mod! Men när första fåret tagit sig genom stängslet så lär det bli fler... Så brukar det gå!

Sakta men säkert ändras kyrkan helt efter (folkets) regeringens direktiv....

I China finns det också en statsstyrd kyrka. Den har krav på sig att vara nationalistisk, det som predikas kontrolleras hårt av myndigheterna och barn under 18 år får inte vara med. Predikanter tillsätts av staten ....

Jag kan inte komma ifrån tanken att vi i Sverige håller på att ändra systemet åt denna riktning, där kyrkan ska leverera det staten kräver. Den nuvarande ärkebiskopen är ju i praktiken bara en välpolerad statsmarionett som bara fasadkristna kan ha förtroende för.

Man kan undra hur det skulle kunna se ut om ca 10 år! Jag fantiserar lite utifrån ärkebiskopens ställning:

Ärkebiskopen: "Vi vill gärna se att folk söker prästtjänster som lever i ett annat än ett man-kvinna-äktenskap. Vi vill visa med vårt sätt att hantera personalfrågor att vi vill ställa oss jämte verklighetsfolket som ju inte längre lever i sådana förhållanden... och därför inte ska känna att vi i kyrkan vill slå ner på dem genom att anställa präster som lever på annat sätt. Vi har fått inse att detta är ett uttryck för Guds kärlek, där vi ständigt behöver tänka om och förnyas i vårt inre. Relationer mellan män och kvinna ser vi av den anledning inte längre som något positivt att eftersträva där vi ju alla vet att sådana förbindelser bara ger anledning till gräl och meningslös diskussion i samhället. Vi vill sträcka oss efter något nytt som Herren ska visa oss. Alla ska få ingå förbindelser som de själva känner för och jag är övertygad att Gud med glädje vill välsigna vilken förbindelse det än gäller. Låt oss därför inte se ner på varandra om vi tänker olika i dessa frågor. Gud vill att vi alla blir saliga på vår egen tro".

Det låter väl fint? Orealistiskt? Att välsigna homoäktenskap i kyrkan ansågs vara orealistiskt för bara något år sedan... När väl Bibelns tankestängsel har tagits ner kan det spreta åt vilket håll som helst som anses politiskt korrekt.

Jag hänvisar dock till ett bibelord i detta sammanhang:

Upp.18:4 "Och jag hörde en annan röst från himlen säga: "Gå ut från henne, mitt folk, så att ni inte tar del i hennes synder och drabbas av hennes plågor." Världshistorien har inte hunnit så här långt ännu, men snart är vi där!

"Den som har öron må höra!"

Normalms Baptistförsamling : oseriös!

Det är knappt man tror sina ögon när jag i Dagen läser om Normalmskyrkans beslut och hur det gått till!

Här finns en rätt stor baptistförsamling på 266 medlemmar i Stockholm. När ett beslut ska fattas om att människor med homosexuell läggning ska få gifta sig i kyrkan och ingå äktenskap där då är det endast 42 personer på församlingsmötet och 28 som vill genomföra förändringen kan i praktiken avgöra saken..... som om det handlade om vilken enkel praktisk fråga som helst!

Det handlar ju inte om att byta färg på kyrkan! utan på en fundamental ändring på äktenskapets innehåll och betydelse och dess förankring i Bibeln!

Dessutom lär denna baptistförsamlingen vara först ute i hela landet med att i praktiken bestämma sig i detta som frikyrkoförsamling t.o.m. före Svenska Kyrkan!

Det här tycker jag är bevis på ett mycket oseriöst förfarande. Det är för mig helt obegripligt att en sådan fråga kan avgöras som om det handlade om en fråga i någon fotbollsförening! Jo, man kan säkert ha tänkt och tyckt om frågan under lång tid, jag anar det, men tycker att man ändå skämmer ut sig kolossalt.

Nog skulle församlingen lagt bromsar i stadgarna för att förhindra att sådana grundläggande saker kan ändras så lätt. Egentligen så tycker jag att man skulle skulle bestämt sig i stadgarna att grundläggande bibliska tankar inte ska få ändras alls om inte samfundet man anslutit sig till kommit till samma ändring redan innan. Detta är ingen fråga man ändrar i som enskild församling! Det är gräsligt att man över huvudtaget kan tänka sig sådant. Historielöst!

Men om man nu tvärsemot detta ändå skulle vilja bestämma sig i sådana saker som församling då borde väl minst 70 % av församlingens medlemmar (inte närvaranden!!) vilja genomföra ändringen! Så klart ska man göra allt för att nå total samstämmighet i sådana grundläggande sakfrågor och annars välja bort förändringen om det inte går att uppnå! Jag anser att det dessutom är en stor skam att församlingen inte mangrant är närvarande när man ska bestämma sig i denna fråga och att ett fåtal på detta sätt kan genomföra sitt förslag.

Jag känner mig upprörd men samtidigt också djupt bedrövad över svensk kristenhet och dess ljumhet i dessa grundläggande frågor. Vi kristna behöver alla vända om till Gud och läsa och begrunda hans Ord! Vi behöver ödmjuka oss kristna som Daniel gjorde i Dan.9 när han bad för sitt folk. Må Gud förbarma sig över oss och utgjuta av sin ande bland oss för att vi återigen ska få förstå Herrens tankar och frukta hans ord.

Dagen 20-okt-09, 22-okt-09

Frågor till de som tror på teistisk evolution

Darwinåret! Ännu mer än vanligt hörs namnet Darwin. Under året har jag fördjupat mig i frågorna lite mera, även om det naturligt är allt för omfattande att verkligen kunna ta till sig allt. Som Jesustroende är det viktigt för mig att bedöma huruvida vetenskapliga tankar om hur livet kan ha kommit till kan tänkas vara i överensstämmelse med Bibelns tankar.

Just nu håller jag på att läsa Collins bok "Evolutionens Gud". Collins kan inte sägas vara vem som helst! Han ledde det stora genomprojektet på ett förtjänstfullt sätt. Han har tidigare varit ateist, men genom att läsa Lewis bok "Kan man vara kristen?" har han ändrat livsinriktning och blev kristen. Collins tror på Gud men också på evolutionen. Tonen i boken upplever jag som varm och positiv, men jag har fortfarande svårt att behöva förkasta en del av Bibelns budskap för att också kunna tro på evolutionen. Tillsammans med otaliga kristna tror jag att Bibeln är det gudagivna budskapet till oss om frälsning och som börjar med historien om livets uppkomst. Det känns även hos Collins som jag skulle behöva förkasta Bibelns början om osann för att kunna tro på en Gud som skulle använt sig av evolution. Även i Dagen läste jag förra veckan några reflektioner kring bokens innehåll som jag här hänvisar till Åström, Björk. Jag anser att vi måste vara försiktiga med att omfamna varenda kristens tankar på grund av en vacker akademisk titel och tro att det måste vara okay det han skriver. Låt oss tänka och granska tankarna utifrån Bibelns tankar! Troende som anser att de har skäl att tro på en evolution som är ledd utav Gud skulle jag därför vilja ställa en del frågor härunder. Kanske vi kan förstå varandra utifrån ett samtal om det.

Det handlar om följande frågor:

1. Allting mycket gott?

Hur kan Gud säga att allting var mycket gott (1 Mos.1:31)? Tänk er en gud som skapat människan genom en årmiljoner lång kedja av dödande, ätande, konkurrens och utslagning av de svagaste. Hur kan man kalla detta för ”mycket gott”?

2. Adams synd orsakade död och förgängelse men ska befrias (Rom.8) eller har vi missförstått det hela?

Om fossiler som pekar på död, sjukdom och blodutgjutelse redan fanns innan människan existerade, då kan det ju inte vara sant ”att skapelsen skall befrias från sitt slaveri under förgängelsen” som orsakats av Adams synd. Se 1 Mos.3:17,18 ”Därför …. förbannad för din skull....”

Rom.8 säger: ”Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om 21 att också skapelsen skall befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet. 22 Vi vet att hela skapelsen ännu samfällt suckar och våndas.”

Enligt evolutionisternas sätt att se på det hela har väl förgängelsen funnits sedan tidens början?

3. Har inte Jesu lidande och död varit förgäves om nu död och lidande INTE orsakades av Adams synd och förbannelsen som följd?

Och hur kan då Jesu lidande och död ta bort syndens straff och ge oss evigt liv, som Bibeln säger.

”Ty eftersom döden kom genom en människa, så kom också de dödas uppståndelse genom en människa. Liksom i Adam alla dör, så skall också i Kristus alla göras levande.” (1 Kor.15:21,22)

4. Problem som uppstår om berättelserna i 1 Moseboken om skapelsen, syndafall, nationernas ursprung, floden och Babelns torn inte skulle vara historiska.

De är ju skrivna som historiska berättelser (se speciellt 1 Mos.2:4) och erkändes av Jesus som historiska. Konsekvensen måste nödvändigtvis vara att vi inte kan lita på det Jesus har sagt! Men om vi inte kan lita på det Jesus sagt, vad kan vi då överhuvudtaget lita på i detta liv?

Vilka impopulära Bibelavsnitt ska vi räkna med ska förvisas till historiens skräpkammare härnäst?

5. Är det verkligen trovärdigt att förkunna ett evangelium i vilket Gud är sällsynt inkonsekvent, opedagogisk och slösaktig med mänskliga resurser?

Skapelseberättelsen talar om sex dagars skapelseaktivitet där det ingick en kväll och en morgon, något som upprepas gång på gång. Men enligt evolutionisterna är skapelsens ordning helt fel. Skulle då inte Gud inspirerat en berättelse som överensstämmer med den evolutionistiska ordningen om Han verkligen använde sig av evolution eller följde evolutioniska tankesätt i skapelsegärningarna? Dessutom skulle ju Gud vilselett oss katostrofalt och gjort sig själv en björntjänst! För vi troende har ju lagt förhållandevis mycket tid på att hålla fast vid den bibliska skapelseberättelsen och då skulle vi försvarat något som Han inte alls vill att vi skulle försvara!! Det har dock försvårat möjligheten att ”marknadsföra” evangeliet och detta helt förgäves!! En sådan Gud har jag faktiskt svårt att tro på!

Om Skapelseberättelsen ska tolkas på ett sådant totalt annorlunda sätt än det som står, hur ska vi då kunna veta hur vi ska tolka resten av Bibeln? Hur kan vi då veta om de historiska berättelserna om Jesu liv, hans död och uppståndelse kanske också behöver tolkas helt annorlunda? Kan vi överhuvud taget veta något med säkerhet om Bibeln skulle behöva en sådan flexibel tolkning?

6. Behöver vi verkligen försöka försona Gud med dem som inte vill veta av honom?

Eldredge, en känd evolutionist har sagt: ”Darwin lärde oss att vi kan förstå oss på livets utveckling med hjälp av enbart naturalistiska termer utan att behöva någon Gud eller något gudomligt.

Är det i filosofisk mening inte okonsekvent att försöka försona Gud med evolutionen?

Om Gud skapade allt genom evolutionen, något som gör honom till synes överflödig, hur ska vi då förstå och erkänna hans eviga kraft och gudomlighet för ”Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat.” Rom.1:20.

Evolutionen är planlös och mållös. Bibelns Gud kännetecknas av planering och målinriktning. På vilket sätt kan detta stämma överens? Vad har Gud att göra i en evolutionär värld, som gör honom till en överflödig hypotes?

Du är välkommen med dina reaktioner!

P.S.! Vill även hänvisa till en träff i vår kyrka där vi talade om frågor som handlar om skapelse och evolutionsm. Här kan du lyssna på anföranden under kvällen "Fokus på Darwin - en en kväll om alltings uppkomst":

1. Det måste finnas en intelligent designer!

2. Skapelsen, ett alternativ till utvecklingsläran

3. Är Darwin ett hot mot tron på Gud?

4. Panelsamtal.

Göran Skytte - Omvänd

Göran Skyttes bok "Omvänd" har jag i princip sträckläst. Det var mycket intressant att se vilken livsändring han har gjort från att först vara vänsterradikal till att nu vara typ resande evangelist...

Det är märkligt hur människor kan ändra sig. De som man aldrig skulle tro att de skulle bli annorlunda kan tydligen ändra sig totalt.

För den som undrar hur en sådan ändring går till är det säkert intressant att läsa denna bok. Varje sådan berättelse är unik, även om man känner igen vissa delar från andra berättelser.

Speciellt hans avskalade ärlighet gillar jag. Att kunna se sin egen litenhet och komma tillrätta med den är något stort... Det är alltså mycket som man gläder sig åt i boken.

Han skriver om Guds död i media och om dennes återkomst och bara att läsa det är väldigt intressant. Att sedan få inblick i hur han som person resonerar under tiden han förändrar och successivt intar nya ställningar på trons väg är verkligen upplysande att läsa om.

Det är dessutom en bra bok att ge bort till någon som drar sig för att läsa kristna böcker eller för att gå till kyrkan. Jag rekommenderar boken! Läs den!

Ingela Agardh - Den största nyheten

För någon vecka läste jag Ingela Agardhs bok "Den största nyheten". Många har säkert sett henne många gånger i TV-rutan som nyhetsankare. Det har inte jag.

Boken är hennes biografi. Så klart är det väldigt många som skrivit en sådan; inget märkligt med det. Själv var jag dock nyfiken efter hennes berättelse om hur hon kom att tro på Gud.

I Sverige är det väl snarare så att man gärna får berätta om hur man blev av med sin tro; det är ju då man anses som en klok människa. Hon valde alltså att göra bort sig, säkert har många upfattat hennes val på det sättet, kan tänkas.

Hon erkänner att hon letat efter Gud i 50 år! Att hon faktiskt gjorde det, la hon dock inte märke på, förrän hon börjat tro. Plötsligt bara visste hon, Han finns, Han vet allt om henne... och så förstod hur hennes liv varit liksom ett enda sökande efter Gud. Det är alltid spännande att läsa hur detta går till och hur det påverkat just hennes liv och livsval.

Jag fick medan jag läste boken inte något intryck att hon blivit rädd för sin sjukdom och därför hade behov av att börja tro på Gud. Nej, hon upplevde att hon mötte honom. Märkligt. Obegriptligt! Ändå trovärdigt! Läs boken själv och bedöm själv!

Undrar förresten hur en evolutionstroende skulle tolka en sådan omvändelse utifrån ett evolutionsperspektiv. Kan det finnas orsaker att man bättre överlever genom att tro på Gud? Bara undrar....

Livet och inte minst bröstcancern gjorde att hon tappade näst intill allt som i vanligt fall oftast upplevs som värdefullt för ens image.

Medan jag skriver, kommer jag att tänka på serien "Himlen kan vänta" som gick i TV ungefär samtidigt som hennes bok och intervjun publicerades. Jag tittade på alla avsnitt. Det går liksom inte att låta bli att jämföra de olika berättelserna och jag kan tycka att det är synd att inte hon var med i serien hon också. Undrar dock om det kanske var med tydlig avsikt att inte ha någon troende med i datta program. I ett land där alla "ska" lära sig att leva utan Gud ska man så klart också lära sig att dö utan Gud. Hade man fått med Ingela då hade nog många insett att hennes tankar kring döden var så helt annorlunda, med så mycket mer hopp att bjuda på.

Ingela berättar om det på ett ärligt sätt. Tankar kring döden inger henne ingen ångest. Hon har tagit emot Guds löfte om att ta hand om henne även när det är dags att lämna livet.

Ordvalet i boken är på ett sådant sätt att många säkert känner sig bekväma med det, hon använder inget kyrkospråk.

Jag kan säkert rekommendera boken. Boken är dessutom inte tjock och går bra att låna från biblioteket.

Läs intervjun med henne i Aftonbladet några månader innan hon dog (juni 08).

"Vägen genom" Torgny Wirén

Redan tidigare läste jag Torgny Wiréns båda romaner -Om änglar kunde tala, Alexandra- och andaktsboken ”Under ytan” som jag alla tyckte mycket om. Nu fick jag alltså tag i hans första lilla bok där han på ett öppet sätt talar om hur han brottats med tvivel och sanningshalten i bibeln. Boken kom ut 1987 så den var lite svår att få tag i även om boken brukar finnas på bokbörsen.

Det som jag mest uppskattar hos honom är hans genomgående ärlighet. Han skrev som det var och gav uttryck för tvivel och allt han upplevde åren innan han skrev sin lilla uppgörelsebok.

Han berättar om sitt samtal på ett tåg med en förbittrad Jude som blev av med hela sin släkt under holocausten. Man följer honom i tankarna när han läser olika filosofer och deras resonemang och hur han senare förkastar tron helt och hållet. Men när han väl skakat av sig allt som hade med Gud att göra och försökte förstå sig på omvärlden, fick han konstatera att han hade ”kejsarens nya kläder” på sig : han kände sig naken, tom och utan några som helst relevanta utgångspunkter för livet.

Mötet med apologeten Francis A. Schaeffers tankar gjorde att han fick tänka om helt: ”Tårarna strömmade ner från mina kinder. För första gången hade någon uttryckt den ohyggliga fattigdom och den avgrundsdjupa själens armod jag så oerhört påtagligt erfor.” (sida 25).
Därmed var dock boken inte slut! När han börjar läsa teologi möter han tviveln nästan mer än innan. Frågor kring ”fel” och "motsägelser" i bibeln, teologernas kritisk-historiska bibelsyn där det inte finns plats för en gud sedan rationalismens positivism har strukit honom fullständigt ur det vetenskapliga arbetet och mycket mer, försöker krossa hans ynka, nyvunna tro. Han ger dock inte upp och biter sig fast, läser, studerar olika sätt att se på frågor som uppstår när man läser bibeln.
Och naturligtvis hittar han inte svar på varje fråga man kan ställa men … efter en omskakande andlig berg-och-dalbaneresa inser han att han faktiskt har en grund att stå på.

Boken är mycket välskriven, rentav spännande … Läs den! Vill du läsa ett annat omdöme? Läs den här.